hemnetlivet vi alla tycks leva #stockholm

 

 

jag går här och vankar
i den här kalla stan
genom ett hemnetliv vi alla tycks leva

det är något som pockar
en onöjdhet oro
en längtan till nyproduktion och gräsplätt utanför stan
för tio miljoner

det är något som går förbi
jag tror det är dagarna tiden
och jag springer febrilt efter
men de har försvunnit bakom gatuhörnen
hånskrattandes

och jag går här och vankar
mina barns skor blir för små
och höstenvinden färgar lungorna röda
återigen

imgres.jpg

Mina dikter hos Podpoesi

Nu kan man lyssna på några av mina dikter som jag läst in hos Bonniersatsningen Podpoesi. Jag rekommenderar verkligen att scrolla bland fantastiska poeter såsom Athena Farrokhzad, Daniel Boyacioglu och Ann Jäderlund. Härligt att höra dem själva läsa upp sina texter.

Kolla in PODPOESI!

 

Skärmavbild 2016-07-10 kl. 10.50.13

 

Skärmavbild 2016-07-10 kl. 10.50.26

livet tickar alltid i ögonvrån.

 

du tror du kan vänta ut
hällregnet
det som svämmar över dina vener
det som fyller dina lungor

men livet tickar alltid
i ögonvrån
och dagarna
blir ett med din utandning

du tror allt är
ett lugn efter stormarna
en längtan
en jakt på nästa blad

du tror att våren kommer
när vintern slutat falla
men du glömmer
att ljusets färger bryts som vackrast
när himlen just öppnat sig

 

Recension av Asfaltshimmel i Tidningen Kulturen

Litteratur: Tove Meyer – Asfaltshimmel

Med ett enkelt och behärskat språk

Tove Meyers diktdebutsamling ”Asfaltshimmel” betraktar en direkt omvärld där människorna vandrar vilset och planlöst i sökandet efter något att besvara. De letar efter förklaringar på vad som driver dem ifrån varandra samtidigt som de delar trånga säten i tunnelbanan och delar länkar online med åsikter ingen vet var de kom ifrån. De delar med sig allt mer och hoppas att just detta ska säga något om dem själva.

Tove Meyer. Foto Förlaget

Det är inte konstigt att vi är vilse i vår moderna västerländska värld. Jag är rätt säker på att det finns en kompass i mobilen någonstans, men det finns andra häftigare appar. Hur man effektivast neutraliserar livsfarliga djur och aggressiva jag-ska-slå-dig-på-käften-människor: distraktion.

Jag läser Meyers bok under ett par veckor och direkt snubblar jag omkring i bokens titel. Fantasieggande enkel, men tjusig. Då jag återvänder till titeln efter att ha läst dikterna fram och tillbaka i omgångar, hittar jag en egen tolkning: Himlen över oss består av asfalt. Eller så vandrar vi kanske på den, denna asfalterade himmel som varken lovar frälsning eller bättring. Men i enskilda strofer glimmar ändå ljuset från en halvt dold sol.

”det finns ett litet märke / vid mitt vänstra bröst”

Detta är trots allt hoppet som brinner bakom det mörka täcket som döljer vår sikt. Små öar av ljusa punkter syns genom muren och där finns stjärntecken längst bort på den hopplösa himlen, eller tecknar tydliga sprickor av hoppfullhet på den asfalterade marken under våra fötter där vi vandrar.
Snart bultar även ett modershjärta, och i det stannar jag. Här har vi vår bästa chans att tränga igenom den saknad, sorg och längtan Meyer verkar så försiktig med att döpa i ord. Förutom ett par öppna, raka dikter om förlust och död, är det utan tvekan modershjärtat som ger ytterligare ett par dikter sina drabbande egenskaper.

”i natt höll jag min dotter / henne jag aldrig haft
och jag grät genom all evig tid / som runnit genom mina fingrar
för hon var / precis som jag”

Förlaget skriver följande på omslaget: ”Texterna är ofta snabbt nedskrivna i en mobiltelefon mellan två stationer och försöker spegla jakten, rädslan och lyckan i att vara människa i början av tvåtusentalet.”

Att många av dikterna föddes i en mobilskärm förklarar jagets ständiga närhet till sociala medier och modern teknik. Mobiler och bekräftelsetörstande appar figurerar flitigt i första halvan av boken. Men Meyer ger dem flera funktioner än som tidsmarkörer, de återkommer nästan maniskt, duggar tätt och tillför först ingenting eftersom de verkar påklistrade för igenkänningsfaktorns skull.

Och i en av de inledande dikterna, där Meyer skildrar några vardagshändelser, saknas tyvärr den nödvändiga skärpa som kunnat lyfta dikten till något annat. Som det står nu är det en betraktelse som vilken annan. Ty de betraktade medmänniskorna är ofta välbekanta, och känns nästan typecastade i sina roller som flanörsmaterial: lunchande kostymsnubbar vid grannbordet, arga kafékunder som kräver sojamjölk i kaffet, stressade män med portföljer i rulltrappan. Någon på en filt med utsträckt hand.

Det kanske låter som hård kritik, men jag håller inte riktigt med. Meyers vandrande, registrerande blick är nämligen filtrerad genom samma allmängiltiga kontaktlöshet som plågat människan sedan stegen på Maslows behovstrappa inte fortsatte över hustaket. Vi kan sträcka oss högre, men inget mer finns att nå. Inget att greppa tag i och förhålla oss till. Istället vänds blicken mot det egna jaget, och även mot oss andra: de av oss som gör diktjaget sällskap där vi står på hustaket och flaxar med armarna. Ibland når blicken nedåt. Åtminstone i korta strofer, där den vidrör – men tyvärr aldrig uppehåller sig nämnvärt länge – dessa sittande människor utanför mataffären. De trasiga människorna som kommit och passerat, efterlämnat svarta terapeutiska ord på papper.

Meyer registrerar och återberättar, skissar upp karaktärerna men fyller dem aldrig med blod nog att fastna i minnet. Detta ringer sant, för att det verkligen är så. Vi ser och passerar. Kollar Facebook. Kanske lyssnar vi på någon mediepodcast. Vi stressar i rulltrappan. Susar förbi i periferin. Vi är alla statister i Meyers dikter och vi har alla våra egna mål, drömmar, sorger och sår.

Meyer rör sig förtroligt med ett enkelt och behärskat språk. Ett försiktigt, men skickligt sätt att väva in läsaren i texten. Hennes tämligen direkta ordmejslandes största tillgång är med den ärlighet dikterna för sig framåt. Jag tvivlar aldrig på Meyers ord. Och jag vet att hon är värd att lyssna på. Ibland berättar diktjaget saker vi redan vet, men ändå behöver höra. Poesi som tröst är faktiskt otroligt effektfullt och själsbyggande. Det finns även styrka i att finna en vän i en text. Någon som talar mjukt och lyssnar mellan raderna. Skulle någon av oss korrelera med dikternas längtan och förluster, finner författaren där en vänskap för livet. Det är jag helt säker på.

Många skolor borde ta en titt på den här debuten, i min enkla mening, och konstnären Johan Adamsson har tillverkat ett både inbjudande, tjusigt och lite oroväckande omslag som ringar bekant på något sätt. Jag vet bara inte från vad.

Himlen är kanske inte av asfalt, trots allt. Nej, istället av mobiltelefonernas retina glas. Vi stirrar på det, utan att förstå hur långt in eller ut vi kan nå. Hade dåtidens poeter haft den här tekniken, hade de snart sett farorna i hur den svarar på fragila psyken (paradoxalt nog sina egna, för alla vet att poeter är komplett galna på ett eller alla sätt): hur teknikens och uppkopplingens löften om en allt öppnare och tillgängligare värld, kanske istället krymper densamme och på sikt spärrar in oss i allt mindre apparater och trängre världsföreställningar. I trånga utrymmen prioriteras egot. Och det är självbilden som hela tiden forceras över till andra sidan. Långt bortfrån dig, till bilden av dig. Som alla ser, men ingen känner. Och inget filter i världen (inte ens de man kan pröjsa för) hjälper.

Genomgående i dikterna bor budskap att vi allihop faktiskt delar samma förvirrade hjärta.
Vi har bara tapetserat dess inre rum och kammare i olika mönster. Virat in den omgivande kroppen i moderiktiga, eller livsnödvändiga, tygrustningar. Vi har tolkat hjärtslagen efter egna personliga motiv. Misslyckats med att dra några slutsatser, men ändå visat oss villiga att lyssna på den som påstår motsatsen. Dessa hjältar med glorian på sned, poeter, konstnärer, profeter och musiker, dessa människor som skapar något för oss andra att betrakta. När de har brunnit upp, när de kraschat och förstörts under sina egna svamlande sanningar, kan vi krafsa runt i det som finns kvar. Låna det vi tror oss behöva för att förstå något vi knappt lyckats definiera:

”jag har klippt sönder en bit av ditt språk
[…]/alla orden du skrev på pappret/
jag har stulit/ och skrivit om dina ord ikväll
din blodade tand/ dina kliande ärr/ditt brinnande hjärta
ska bli mitt språk”

Här kommer en sanning som blir självklar först när den blir direkt explicit. Är det inte med hjälp av andra människor, ur deras öden, kärlekar, vrålande tankar, dikter och ord som vi plockar de sönderrivna kartorna? Vi samlar på dem, gör oss bästa för att skapa mening i kaos.

Men ja, det är enskilda strofer som lyser starkast, små öar av skarpt lysande punkter som bildar stjärntecken på himlen över oss, tecknar tydliga sprickor i asfalten under våra fötter där vi går, lika vilse i samtiden som någonsin förut.

Kanske tecknar Meyer en samtid som knyter sig kring en gemensam längtan, lika odefinierbar som den oförlåtande himlen, lika stor och yvig som de banala, men sanningsenliga, tankar vilka inte verkar få plats i den enskilda människokroppen. Som värker innanför Asfaltshimmels tunna pärmar.

Robert Warrebäck

Köp Asfaltshimmel här!